Hur det började med hundar.

Är uppvuxen med hund, har inte mycket minne, men sett b la. bilder där jag på trehjuling har en foxterrier hos mig, Min första hund blev inte den hund som jag velat ha, efter att läst hundböcker som 15 åring, och eftersom jag redan på denna tiden jagade, föll mitt val på cockerspaniel. Kravet från mina föräldrar var att det inte fick vara någon stor hund och det klarade en cocker, nästa krav min mor ställde var att inte fick vara långhårig (hon tänkte nog på städning) och då fick cockern strykas. Det blev en tax, ”Jeppe”, kommer håg när vi hämtade den i Hässleholm och skulle köra bil till bekanta i Ängelholm, jag fick sitta i framsätet i bilen med valpen i mitt knä, när jag känner värmen från valpens kiss i mitt knä, det var pinsamt att träffa bekanta, det såg ut som om jag hade gjort på mig. Jeppe var duktig på att markera kaniner i gärdsgårdar vilka vi pojkar sedan ibland lyckades få tag i.
”Jeppe” var inte den hund som stannade hemma på tomten, jag gick på verkstadskola, eller arb. i min fars smedja som var i anslutning till vår bostad. Jag har en 10 år yngre syster som när b la. hon öppnade en dörr så var han borta och sedan var det att köra och leta var han tagit vägen, det var ju min hund och jag som hade ansvar så efter några år gick det inte längre utan jag fick ta bort honom, till min och mina syskons besvikelse.
Det som senare hände i hundväg var efter att Rita och jag slagit våra påsar ihop, skildras bra i artkel från Apportören 82/2 finns att läsa i Historia, Där vår första cockerspaniel Sussi omtalas året var 1974, men efter henne införskaffade vi en irländsk setter, ”Nicke”. Vi gick även med honom på Brukshundsklubb och tävlade lydnad klass 2. ”Nicke var lydig och höll katterna borta från tomten, ibland fick han upp någon i ett träd och skällde vaktande under. Eftersom vi hade fåglar av alla sorter i burar på tomten var vi inte intresserade att ha dessa, så om vi såg någon skickades ”Nicke” ut. På den tiden förstod vi inte hur viktigt det var att införskaffa hundar av meriterade föräldrar för det de var avlade för, så jaktligt sett var han en flopp, stod aldrig för fågel men apporterade bra. Vi lämnade honom vid ca treårs ålder till Ritas kusin som tills han blev gammal fick ett bra liv.

Sedan följde Sussis valpar se nämnda artikel.

Smedmästarens Jörgen Sandberg - "Min första hund"