Hur det fortsatte!
(Bilder och resultat klicka på hundens namn.)
Jaktcockrar
Året var 1985 vi hade då haft (vanliga) cockrar i nio år, när vi hade kommit i kontakt med jaktcockrar på prov.
Och vi fann inte några meriterade (vanliga) cockrar att fortsätta att avla på. Då fick vi hjälp av en bekant, nämligen inte okände Sten Christoffersson som genom sina kontakter lyckades skaffa en valp i England åt oss.
Valpen kom och hans namn var Skenchall Mark ”Mac” och som kom att ligga bakom de hundar vi har i dag.
En underbar hund, lättarbetad, följsam och med en härlig go. En hund som hade mycket i sig och krävde inte alls så mycket arbete för att uppnå resultat som tidigare cockrar. ”Mac” vann tre Internationella jaktprov med CACIT och blev Spanielmästare 8 år gammal, på meritlistan var han vinnare en gång samt 2:a ett annat år i på den tidens landskamper mellan Sverige o Danmark där varje land hade fem representanter. Att tänka på var att alla prov var gemensamma för cocker och springer.
1989 tog vi en parningsvalp efter ”Mac” namnet var Blackarrow ”Jerry”, En duktig jakthund något högrest för att vara en typiskt cocker, kom resultatmässigt upp till två ettor i Ekl. Användes aldrig i avel blev som äldre en effektiv eftersökshund och användes även som stötande på b la. rådjur. Flera var de skadskjutna eller påkörda rådjur som han sprang ikapp och drog ner vid eftersök. Och det gick flera historier om hans bedrifter..
För att kunna gå vidare i avel på cocker, inköpte vi, jag och Jonas var sin tikvalp från England 1992 genom en engelsman som jag träffat i Sverige när han var på tillfälligt arbete här och blivet kompis med honom just av anledning av våra spaniel.
Vi tog båt över och hade bilen med, Alan Anderson bodde i Wales och vi hade bestämt möte där med honom.
Valparna var från olika kennlar enligt vårt önskemål, Jonas fick Whitlocks Venus och jag Lemon Blossom Belle. Båda blev senare SEJCh,”Belle” hade anmärkningsvärt 14 starter på fältprov därav 11 första pris samt 3 andra pris. Samt 2:a placering på SM.
Med sådana föräldrar som ”Mac” och ”Bell” kunde det bara bli bra!
I första kullen 1994 behöll vi Smedmästarens Gnista, likt sin far i färg och beteende, med andra ord en underbar hund.
En hund som gick att föra på prov utan att använda pipa, kommer ihåg på SM 1996 Domare var Mr Mike Shefford, Wales, provet gick på Dimbo, ett prov med alltför litet fågel för att vara på ett mästerskap. Där förde jag henne i ett 45min i 1:a släpp utan att röra pipan, helt under kontroll, vände henne med att se i marken var jag ville hon skulle söka, och hon läste mitt kroppsspråk helt perfekt, arbetade i bra fart, i rätt avstånd. Vid matrasten vid lunch kom Mike fram till mig och sa: ”gör nu inget misstag för detta var den mest väldresserade hund han hade sett”. Och dessa ord kom från Mike som är en stor spanielprofil i UK.
På eftermiddagen var det bara en hund som kom för vilt, nämligen Gnista, när den fällda fasanen föll i vassliknade vegetation blev den goda kontakten till nackdel för Gnista och mig, hon vände om och såg på mig och släppte fågeln med blicken som föll långt ute. Det var inte lätt att dirigera även en lydig hund när hon försvann i vassen, och kom åter och fick sändas på nytt vid mer än ett tillfälle innan hon fann och apporterade fågeln.
Detta resulterade i att hon inte vann utan blev tvåa. 1999 fick vi revansch då vann hon och blev cockermästare.
2000 blev hon cocker och spanielmästare. Att placera sig fem år på SM bekräftar hur bra hon var.
Bland hennes meriter finns det sista Internationella provet i Sverige 1996 som hon vann med CACIT.
Dessa prov ersattes därefter av endast SM prov.
I nästa kull 1995 med samma föräldrar behöll vi en hanhund Smedmästarens Kompis. Också detta en stabil jakt och provhund, kommer ihåg en gång vi skulle apportera änder vid Skräbeån, marken vi stod på var betesmark, och snart var vi omringade av kvigor som blev alltför närgångna, jag hade tre hundar Kompis samt två tikar som satt hos mig och det låg änder som hundarna hade apporterat vid sidan av oss. Kvigorna kom bakom oss och tikarna flyttade sig framför mig, men Kompis satt kvar, han var också närmas änderna, när närmsta kvigans tunga slickade Kompis rygg, attackerade han och flocken skingrades för en stund och därefter återtog sin plats vid mig. När Kompis inte längre skulle andvändas till jaktprov fick han följa med till skogen som stötade hund, och det gick att kombinera med att vara apportör vid fågeljakter.
Kompis användes för parning av Jonas tik Whitlocks Venus och vi tog Småviltjägarens Oryx som parningsvalp. ”Orry” även han en verklig jaktmaskin, och som sin far placerade han sig på SM, blev SEJ(j)CH och nådde bra resultat på jaktprov. Även han avslutade sina år med drevjakt i skogen och kunde driva länge även med skall.
1999 föddes Smedmästarens Vessla efter Gnista och Shelderton Sam. En tik som skulle få vår
tiklinjes mjuka och behagliga sätt, var lätt att arbeta med. Vilket gav flera bra resultat.
Hade tre placeringar på SM med högsta merit Cocker och Spanielmästrare 2003.
Markerade bra och var därför en bra apportör. Eftersom vi hade många hundar överlämnade vi Vessla till vår granne som varit oss behjälplig med hundarna när så behov förelåg, Vessla var då nio år gammal. Och är när detta skrives fortfarande i bra skick.
År 2000 föddes Smedmästarens Fanny, hon var e Ruffcover Ladd o Gnista. Det var Gnistas tredje kull med fyra valpar, två av dessa blev SE(j)CH, Sally o Fanny. Fanny vann unghundsderbyt och placerade sig på SM i tre år, blev Cockermästare 2005. Den gången kunde det slutat på annat sätt, Fanny arbetade i stora slånsnår på Vanås där SM hölls, ser inte mycket av henne, ser dock att hon försöker komma upp på en stor sten inne i buskaget, efter flera försök kommer hon upp och där låg en fasantupp och trycke som hon då stötte, denna fälls och hon apporterar bra. Får fortsätta, när hon kommer mot oss, domaren och mej, då skriker hon till och den engelske domaren påpekade att hon gav ljud i från sig och vill kasta ut henne för det ljud hon gav ifrån sig. Som väl är, såg jag vad som hände, markens ena sida var betesmark och omgärdades av taggtrådsstängsel, och jag kunde förklara att hon sprang in i den undre taggtråden som tillhörde staketet. Fanny såg den inte för den var klädd med torrt gräs. Men när jag förklarat och kunde påvisa att det blödde från hennes nos fick jag fortsätta.
2003
Att fortsätta med avel av jaktcockrar var målsättningen. Genom Anders Carlssons kontakt med Engelsmannen Peter Burton fick jag och Jonas möjlighet att införskaffa nya cockrar med utmärkt stamtavla från England. Båda ville vi få tikar men det blev en av varje kön, de kom med flyg till Arlanda och genom hjälpande händer kom de till oss i sept. 2003. Vi drog lott om tiken och jag vann, Jonas tog hanen. Tiken hette Saxaphone Greenwood och fick namnet ”Gabby”. Valparnas mor hade blivet 2:a på The English Cocker Championship, och hade fin stamtavla.
Gabby var lätt att träna, hade i sig mycket förarkontakt, ville spontant alltid bära på saker, än idag tar hon vad hon kan komma åt, matskålar levererar hon efter varje måltid, väldigt försiktigt grepp på vilt, tar gärna i halsen på fågel. Startade sex gånger i Ekl. summa 6st 1:a pris fyra placeringar på SM bl.a. två 2:a placeringar.
Startas idag inte på prov men är en av de hundar som jag använder vid större fasanjakter att stöta fågel till utplacerade skyttar.
Och som är mor till flera kommande hundar, som våra tikar Smedmästarens Ciwi ”Ella” och Smedmästarens Nana.
Gabby blev nästan tolv år, då hon fick somna in.
Hade inte hört på några år, kunde då inte vara med på jakter de sista åren
2003
Vi, Rita och jag har alltid tyckt om röda eller golden färgade cockrar , kanske just för att våra första jaktcockrar hade den färgen. Vi fick ett samtal från Norge där en av oss tidigare leverad valp med våra linjer hade blivet far till en gul tikvalp, som nu erbjöds oss, vi var tveksamma men vederbörande erbjöd sig att köra och leverera den hem till oss. Vi hade för ett tag sedan fått ”Gabby” från England och hade en liten valp, och två valpar samtidigt är inte alltid så lyckat. Det skilde fyra mån. men ok. Det blev så, tikvalpen hette Catchi`n Cherokee kallas bara ”Kee”. Det var stor skillnad på valparna, inte bara 4mån i ålder, utan även hur de betedde sig, Kee var mera försiktig och hade inte som valp den farten som Gabby hade och allmänt mera reserverad. Var senare inte lika framgångsrik som Gabby, blev aldrig JCH. hade två 1:a pris Ekl. Hade andra hundar som skulle på prov så det stannade vid det. Nu är Kee en av de bästa hundar jag har på apportering på land och i vatten och även hon används på stora fasan jakter som stötande hund. Kan sitt jobb, stöter fågel, kommer tillbaka, går inte efter, men stannar inte heller, vänta på order att jobba och gör det mycket bra.
Till sådant arbete vill jag inte använda de hundar som jag har för avsikt att gå prov med och det gör att alla kommer ut på jakter även om vi har många hundar.
Kee blev 13,5 år när hon lämnde oss.
På våren 2005 höll Peter Burton en dag med spanielträning och jag assisterade honom i Nymölla, han var över i retriver äranden, men vi passade på att utnyttjade honom även för spaniel.
Vi hade vid det tillfället nyfödda valpar, och Peter var och tittade på dem. Han berättade att han vilken dag som helst väntade cocker valpar, med samma tik som var mor till Gabby, men med en annan hane. Vi som håller på med uppfödning av jaktcockrar måste med jämna mellanrum få in nytt blod från UK.
Vi tingade då en hanvalp. Han skickades över i en låda och det var Saxaphone Woodcock kallad ”Bruno”
På vår vintern var jag och Jonas sambo Katarina över för att titta på engelska cocker champinship, till min stora glädje blev vinnaren ingen mindre än Brunos far, FT CH Danderw Druid.
Bruno är en hane som verkligen ger allt, kraftfullt igenom snår, allting går i högsta fart. Och då hände det saker på ont och gott när han var ung. Jag kommer ihåg på ett prov när han stöter ut en kanin av ett större buskage, skott smäller, allt blir lugnt, domaren och jag går runt för att försöka se hunden, en brun hund syns inte sålätt inne i buskage. Vi ser honom inte då plötsligt kommer han med en död kanin, han hade inte knallat men båda skyttarna berättade var för sig vad som hänt. Den skytt som var på min och domarens sida när det small, berättade att han hade kommit och tittat efter mig, han tyckte nog att det dröjde, jag fanns ju inte kvar utan lämnat platsen, då sprang han runt för att leta efter mig, motsatts vad vi gått, sprang då förbi på den skjutna kaninen och vände om och tog den med sig i farten.
Där försvann ett säkert första pris i ekl. själv tycker jag att han inte gjort något större fel. Men prov är prov. Ett år senare, startade jag honom på tre Ekl. prov och han vann alla och var bästa hund. Hade en tredje placering på SM 2008. 2009 på SM fick jag mark som inte gick att visa upp en hund i, gärdsgård med tjörne häck i första släpp, gräsremsa vid gärdsgård, i andra släpp, då fick vi mest stå stilla och vänta på partnern , som hade mera mark att arbeta i. Det var mark där ingen hunden kunde göra sig själv rättvisa, det blev diplom.
Startade inte honom 2010 med tanke på den mark jag fick året innan på samma gård.
Nu 2011 fick vi revansch, bra gräsmark där hunden kunde visa allt, fart, still, bra samarbete med föraren, kunde föras ljudlöst, finner fasan i lega, perfekt stöt, helt lugn, markerar och får sitt första kommando ”ja ” nästa kommando är ”loss” när han lägger fågeln i min hand. Det varade inte länge men var perfekt. Andra släpp återigen dålig mark, svartjord, med vatten under björkar, inte mycket för en hund med fart, fick åter stå stilla vid tre tillfällen för att vänta på partnern, Bruno går in i ett rissnår ut flyger en tupp, följer tuppen med blicken den påskjutes av skyttar för andra hunden, och faller långt ut. Då först ser jag Bruno som gått ut ur snåret och står och tittar på mig, får då kalla in hunden och följer med de båda domarna långt ut i en gräsmark, Eddie den skottske domaren pekar med sin käpp, och pratar på, hör att han säger ”two” men förstår inget, ser efter något som skulle vara två, det fanns björkar längre i väg men de var inte två, ser i gräsmarken mörka växter som inte är två utan många, Eddie frågar om jag förstår, nej säger jag, han upprepar vad han sagt tidigare och fråga igen om jag förstod, vill inte verka dum utan säger ”yes”, vet ju riktningen enligt käppen. Är hörselskadad på grund av mitt arbete, engelskan är inte vad den borde, och Eddie med sin skotska dialekt där är färutsättningarna.
Sänder Bruno som tror att det är sök, och inte apport, han hade ju ingen aning om att den fasan som han stött föll. Får kalla honom till mig och sända på nytt, nu går han iväg, ett par stopp och vändningar, så ser jag att han känner fasanen, och ser vad Eddie försökt tala om för mig att tuppens två längsta stjärtfjädrar sticker upp ifrån vegetationen.
Han tar snabbt, kommer i bra fart tillbaka med åter bra avlämning, riktigt bjuder på fågeln, lägger den i min hand. Andra släpp var inte det andra likt, bäst att hålla en låg profil, har stora krav på mig själv och mina hundar.
Sa till Rita att nu rasade det i prislistan. Det första släppet perfekt, andra kunde varit bättre. Men det räckte, han blev vinnare och cockermästare, och utsågs av domarna till den totalt bästa hunden även över vinnaren som vann AV. Och blev Spanielmästare 2011.
2014 upprepar han bedriften på SM nu på Stensnäs, vinner Cockermästerskapet.
Men som med flera av våra hundar börjar de vid högre ålder att höra dåligt och tillslut nästan ingenting, och då börjar kontakt problem, kan inte vara med på jakterna längre, och han blir det sista året inte kontaktbar. Väldigt sorgligt på en sådan utmärkt hund som vid styvt 13 år får lämna oss för hans eget bästa.
Stående Hundar
Pointer 1999
Detta år blev vi även pointerägare, efter att varit med och tittat på en träning i södra Skåne hösten innan där Jonas deltog med sin pointer ”Errik”. Där folk som kände mig försökte påverka mig att skaffa en stående hund, jag svarade att jag inte hade marker för detta, vilket var ett krav jag själv ställde för att skaffa en stående hund.
Det dröjde inte länge efter detta som Björn Meijel ringde och erbjöd mig en pointervalp, du får den sa han.
Och tanken och frestelsen fanns att se om jag klarade att få resultat med en annan typ av hund.
Frågade dåvarande jägaren på Trolle-Ljungby Lars Lillienberg om hur han såg på det att jag skaffade en stående hund, han hade nämligen vid mer än ett tillfälle sagt till mig ” Du som kan med hundar varför skaffar du ingen ståendehund”. Vilket jag bara skrattat åt. Men frågan jag ställde till honom blev till svar, att det var inget problem att få gå på godsets mark och träna ev. hund. Hade då ställt upp med hundar på fågeljakter i många år, och vi hade jagat mycket tillsammans. Med detta besked i ryggen for vi till Halmstad och tittade på valp, eftersom hanvalpar är svårare att avyttra var det en hane han ville lämna till mig, Jonas var med och efter en del diskuterande utsåg vi varsin hanvalp. Jag ville inte få valpen utan betalade en mindre symbolisk summa för båda valparna.
Min valp hade namnet Riddarsporrens Bob Hund kallas Bob. Tränade efter bästa förmåga och lyssnade på folk som var i gemet. Tyckte inte alltid att det var rätt vad de sa och gjorde som jag gjort med mina spaniel.
Starterna på jaktproven gick över förväntan och Bob blev utsedd till bästa unghundspointer i Sverige, fick snart 1:a Ökl och blev Segerklasshund. Vann prov med CACIT och placerade sig 4:a på SM
Pointer 2002
Skaffade vi Viijägarens Varanne, det gick till så här, Janne Bodell ringde mig på våren och ville även han ge mig en pointer hane, jag hade haft framgångar med Bob och det bliv bra reklam för den kennel som han kom ifrån. Antagligen var det så Janne också hade tänkt, vi hade domarkonferens några mil från där valparna fanns och jag blev hämtad, och fick se valparna, där var en gul o vit hane som jag valde. När valparna var leverans klara hämtade Rita o jag valpen. Började som med tidigare valpar, tidigt med honom. Redan vid 4,5månad stod han, reste fågel och respekterade vid vaktelträning. Varenne och Bob gick bra ihop, startade honom på jaktprov, med lysande resultat.
- Vann Guldpokalen på Pointerklubbens 100 års jubileum och han var helt överlägsen i finalen.
- Placerade sig som 4:a på Derbyt och Varenne blev utsedd till årets bästa unghundspointer 2003.
- Tog snart 1:a Ökl. och blev segrarklass hund, där började han att vid flera prov gå upp och trycka sin partner vilket man naturligtvis inte fick göra.
Kommer ihåg i SM final och endast fyra hundar återstår och han gör detta igen och i detta fallet mot en tik och blir diskvalificerad. Detta hade tidigare bara skett mot hanar tidigare.
Han var en underbar gångare och revierade mycket bra, var en bra viltfinnare. Och en stor tillgång i fjällen på ripa och orre. Tyvärr började hans humör mot andra hundar visa sig. Och efter flera incidenter som kunnat slutat riktigt illa. Tvingades vi ta bort honom vid 7års ålder.
Pointer 2004
Det hade gått bra jaktligt och framförallt provmässigt med våra två pointer hanar Bob och Varenne båda hade blivet årets bästa pointer unghund och det hade varit spännande att se hur jag kunde lyckas med en annan typ av hund. Träffade Björn Meijel på prov och han berättade om en ny parning han skulle göra, med en italiensk hane till sin framgångsrika tik Vi-To. Beställde en tikvalp, skulle få välja först i kullen, valde en vit och svart tik.
Hon hade namnet Riddarsporrens Härja, började tidigt att lära tiken att riviera, lyda på signar även på långa håll, samt stånd, resning och apport.
Härja hade fyra starter i Ukl och Ökl alla med förstapris o HP. Vann Unghunds Derbyt, och även hon utsågs till det årets Bästa unghund, inte nog med det, hon blev också årets Bästa pointer i Sverige 2005. Härja hade 10 placeringar på fältprov med bl.a. Cert Ck vann flera prov, blev 2:a placerad på fält SM, representerade Sverige i VM i Belgien 2007 och fick fina omdömen av de kontinentala domarna.
För att bli JCH på stående hundar krävs utställnings merit. Härja är en stor tik ser mycket bra ut, rör sig mycket elegant och har huvudet på rätt plats i gallopen.
Domarna har varit mycket nöjda tills de tittat i hennes mun som innehåller ett grovt underbett. Och då har priset blivet 0:a
Motivationen att starta på prov har försvunnit när tandfelet uteslöt chansen till JCH och även till avel. De finaste upplevelserna har varit i fjällen med pointrarna på ripjakten, tyvärr finns det inga vilda rapphöns att jaga utom de som födds upp i burar och förbrukas under hösten. Därför har det blivet mera träning och prov än jakt med dessa hundar.
Jag har haft tre pointrar alla har blivet det årets bästa unghund i Sverige, en har även blivet årets
pointer, vunnit Guldpokalen, vunnit Derbyt och har som bäst en andraplacering på SM.
Att få träna fram dessa eleganta hundar, att lyckas få dem att prestera vid prov och jakt har givet tillbaka en glädje som man bär med sig, många är de minnen från fina jaktliga situationer som naglat sig fast.
Drivande hundar
1991 Basset
Nästa hund som införskaffades var av rasen Basset Griffon Vendeen Petit och kallades ”Kiwi”.
En drivande hund som tillsammans med cockrarna naturligtvis präglades av dessa, apporterade om även mera på hennes villkor, mera egensinnig, när alla övriga hundar vid inkallning kom kunde hon stanna sittande och titta och undra om det även gällde henne. Hon var en ögontjänare, alla hundar visste att de inte fick gå in till hönsen även om grinden var öppen och hönsen ute, ”Kiwi trotsade detta, ibland saknade vi henne och fann henne med äggula i skägget och ibland även med ett helt ägg i munnen och detta hände flera gånger, hon hade mathjärta så även daggmaskar och andra kryp fick se upp. Vid drevjakter ville hon i flera år inte gå in i såterna utan att jag följde med, ibland något pinsamt för jag skulle släppa hunden och stå på pass enligt jaktledaren. Lärde mig hur jag skulle lösa detta, när jag stannade på pass gick hon så långt som hon såg mig, där stannade hon och undrade varför jag inte kom, då låtsades jag gå men bara på stället och det gick hon på och försvann in i skogen. Tog gärna i vind, och drev för denna typ av jakt inga längre sträckor men alltid så att djuren lämnade den anvisade såten.
Hon blev ett bra tim ihop med ”Jerry” på skaddat påskjutet vilt, drev hon med skall och släpptes tillsammans med honom och när han hade tagit rådjuret stod hon och skällde och då gällde det att springa och avsluta jakten.
2009 Wachtelhund
Andra hundar kommer in, jakten på klövvilt och gris har alltid intresserat mig, och ”Orry” började bli gammal.
Så tanken att skaffa en kortdrivare var aktuellt, var med på grisjakter med spetsar, och andra hundar. Jonas min son skulle då ta en kull på sin Wachtel tik ”Indra” Och ville att jag skulle ta en valp i utbyte med en parning med ”Bruno” till hans cocker tik. Indra hade gjort sig känd som en bra grishund, kanske inte från början men efterhand blivet bättre o bättre.
Så blev det, Rita ville att hon ska kallas ”Humla” namnet var Småviltjägarens WIW Imma. Fick samma krav som cockrarna, lärdes apportera. Var allt för ung första hösten, andra hösten med all snö gjorde att det inte blev så mycket jagat i skogen. Hon var väldigt kontaktbunden och var oftast inte långt i från mig, när hon fann rådjur så ett par skall och sedan gällde det att leta upp husse. Nu har hon denna höst sedan hon fått en kompis tagit för sig på ett helt annat sätt, och tillsamman med ”Terry” drivet med skall långa sträckor. Även utan honom har drevet gått, och jag ser med spänning framåt i tiden.
Men åren har gått, någon grishund blev hon aldrig, men var alltid en trevlig social hund, lydig och kontaktsökande som våra övriga hundar.
Vi har många hundar och känner att om vi vill fortsätta vår avel med våra cockrar, så får det gå före.
Därför när vi fann ett nytt hem till Humla, kändes det rätt att lämna över henne,
vilket vi gjorde 2015-04-01.
Humla har fått det bra, anpassat sig till sin nya familj till deras glädje, och har från att stått i hundgård blivet innehund.
Och det för hennes bästa, får mycket egentid, uppmärksamhet och även möjlighet till jakt.
Vi önskar hennes nya ägare allt gott, för dem och Humla.