Reportage i Apportören 1982 /2 av Christer Näsler

Spanielentusiasterna Rita och Jörgen Sandberg och deras fantastiska cockrar.

” Vi är på kaninjakt i södra Sverige. I terrängen framför oss arbetar en liten röd cocker spaniel.
Intensivt söker den igenom marken på tryckande vilt. Plötsligt brakar det till bland buskarna; en hare har stötts upp avförhållskytten! En visselsignal lyder, och i nästa ögonblick sitter den lilla cockern blickstilla på stigen. Utan att se sig för, rusar haren rakt emot hunden, som utan att röra en muskel stint fixerar haren. Just när den passerar, knappt en meter från hunden, riktar cockern ett blixtsnabbt hugg mot haren, missar, och snurrar runt på fläcken och glor långt efter den bortflyende haren, utan så mycket som en ansats till att förgå sig och rusa efter.”
En enorm prestation, som i en och samma hund förenar fullständig lydnad och yppersta jaktlust.
Cockern heter Sussis-Loffe, svenskjaktprovschampion, och jägaren som för honom är Jörgen Sandberg, tillsammans med sin hustru Rita också Loffes ägare och uppfödare. Det här är den fascinerande berättelsen om dem och deras cockrar.
SSRKs spanieljaktprov domineras av springerspaniel, med i stort sett ett undantag; Cockern Sussi, nio år, Jaktprovs- och Lydnadschampion, och hennes avkommer Sussis-Fanny Jaktprovs- och Lydnadschampion, Sussis- Loffe, Jaktchampion och den unga Bonnies-Sussis.
Apportörens redaktion har under en följd av år imponerats över Rita och Jörgens enastående förmåga att med sina hundar i stort sett ensamma bjuda springrarna batalj om varhederspriserna och vandringspriserna skall hamna. Vi har bläddrat i resultatlisterna och funnit att de med början 1975 har startat sina hundar sammanlagt 70 gånger, gått till pris vid 59 av dessa tillfällen, varutav 36 gånger med 1:a pris. Hälften av 1:a prisen har erhållit i elitklass. Med sina hundar har de för alltid erövrat inte mindre än fem vandringspriser och har en eller flera inteckningar i ytterliggare sex. I sanningen en enastående resultatsvit, som naturligtvis utgör en fin stimulans för Rita och Jörgen i deras entusiastiska arbete. Den har också Apportörens jaktprovredaktör att ta kontakt med dem och fråga hur det hela började och om hemligheten bakom deras framgångar.

” När Rita och jag flyttade samman, var det i en lägenhet inne i Bromölla” berättar Jörgen Sandberg.

” Vi drömde om ett eget hus ute på landet, där vi skulle kunna ha djur, framförallt fåglar, som var mitt stora intresse. Efter några år kom vi över ett äldre ställe, en före detta bondgård bara fem km från Bromölla, och satte igång med att restaurera och bygga till”

De ville båda skaffa hund, men beslöt att vänta tills arbetet med huset var klart. Till en början blev det inte mycket tid över för annat än huset och fåglar i form av gäss, höns, kalkoner och fasaner mm som de skaffade efterhand.

” Så en dag hände plötsligt något som skulle komma att betyda mycket för oss” fortsätter Jörgen.

” Våra grannar kom över och visade upp en valp som de hade. Det var en liten svart cockervalp med en vit blesa på bröstet, som de döpt till Cha-Cha”.

Rita och Jörgen charmades av den lilla valpen. Eftersom båda av grannparet var heltidsarbetade, kom valpen att bli lämnad ensam hemma hela dagarna, med påföljd att hon förstås gjorde både det ena och andra hysset i huset, som valpar kan göra. Under sommaren, när hon blivet lite äldre fick valpen en hundgård att vistas i. Grannparet separerade, och hunden tittades till av en annan granne, som gått i pension. ” En dag berättade han att valpen skulle säljas” berättade Jörgen, som ibland hade gått upp för att titta till den lillahunden. –” Och eftersom jag tyckte att den var väldigt öppen och trevlig, skojade jag med Rita och sa att jag hade köpt den”. Hon blev glad, och vi beslöt att prata med vår granne, som sålde valpen till oss för samma pris som han hade fått ge för henne.
Tiken hade nu blivit 9 månader gammal.

”Det kom ju lite plötsligt för oss att bli hundägare, även om vi hade pratat om det i flera år. Denna hund, som kallades Cha-Cha och som hade lagt till med en massa ovanor på grund av en nästan obefintlig uppfostran, döpte vi om till det namn hon bar i stamtavlan, nämligen Sussi ”.

Därefter började Rita Sandberg med Sussi på brukshundsklubbens nybörjarkurs i lydnad i Sölvesborg, där både hon och Sussi fick lära sig grunderna. Med enträget arbete kom Rita och Jörgen så småningom tillrätta med Sussis många olater, även om mycken tålamod och argan list fick tillgripas på vägen. Och det fungeradeockså fint mellan Sussi och barnen Jonas och Olle, då fyra respektive ett år.
Vi den tiden jagade Jörgen ofta tillsammans med en kusin på en mark där det fanns mycket gott om kaniner.
Sussi jagade av hjärtanslust inne i de täta snåren, och kunde här grundlägga en fantastisk jaktlust.
Hon drev ut kaniner i massor till de väntade skyttarna, som sköt för allt de var värda. ”Det var inte fråga om jakt som bedrivs på jaktproven”, omtalar Jörgen. – ”Och inte hade vi tid till någon apportering utöver de eventuella skadade som Sussi fick hämta ut ur snåren”.
Efter övertalning från vännen Bo Ferm började Jörgen så småningom på en jaktdressyrkurs hos Erik Björne.
Sussi, som kunde apportera träapportperfekt och som spontanapporterade kaniner, vägrade dock kategoriskt att apportera de kanske inte alltid helt färska fåglarna på kursen.

” Hon var nog den sista hunden i gruppen som apporterade fågel” förklarar Jörgen och fortsätter; ”Och hennes duster med mig och Erik på den kursen har hon idag inte glömt!” - ” Sussiutförde sina kråkapporteringar mm när vi tränade hemma, men så fort jag försökte visa Erik att hon kunde, så nobbade hon tvärt.” Jörgen var beredd att ge upp jaktprovsträningen mer än en gång, men övertalades hela tiden av Erik och Britt-Marie Brulin att fortsätt kämpa. Dessa hävdade att Sussissök var något utöver det vanliga och att hennes jaktlust förenades med god lydnad och följsamhet. Och vid jakterna hade hon ju dokumenterat sin vilt finnar förmåga.
Alltnog, trägen vinner, och Bo Ferm och Jörgen åkte båda till slut ända upp till Arvika för jaktprovsdebuten, som skedde i kvalificeringsklass. Lyckan står den djärve bi, heter det ju, och båda ekipagen erhöll första pris med höga poäng för ingen mindre än Charlie Johnsson, som också gav Sussi hederspris för hennes insats.

”Inte kunde väl varken Charlie eller jag ana då, att vi skulle komma att mötas med våra hundar i många spännande fighter under de kommande åren”, säger Jörgen, vars framgångar vi alltsedan dess har kunnat följa i spanielprovens resultatlistor.

Apportören har plockat fram några av de rosor som domarna genom åren i sina kritiker utdelat till Ritas och Jörgens hundar, håll till godo:

” Det är ett nöje att se ekipaget Sandberg - Sussi i arbete. Tikens samarbete med föraren är idealiskt”

( Henry Hammarlund om Sussi i elitklass)

” En underbar liten varelse som bara har ett fel: Den har fel ägare, den borde vara min”

( Erik Eckhardt de Mant om Sussis - Fanny i elitklass)

” En rörlig cockerhane som är mycket behaglig i marken”

( Gunnar Romare om Sussis - Loffei elitklass)

” En väl genomarbetad hund som blir förd på ett föredömligt sätt”

( Mogens Pälsö om Bonnis - Sussis i öppenklass)

Ja framgångarna och beröm har formliggen strömmat över Sussi och hennes avkommer. Sussis - Fanny och Bonnie - Sussis har t ex. båda vid varsitt tillfälle tagit första pris i tre klasser vid ett och samma prov! Men det har för den skull inte saknats motgångar på vägen till framgångar. Sålunda får vi t ex. veta att Sussi missat antingen vattenarbetet eller släpspåret vid åtskilliga tillfällen.
Spåren misslyckades oftast genom att hon kom i kontakt med annat vilt på vägen och själaglad tog sig an det i stället! Och när det gäller vatten lärde sig Sussi snart skilja på prov och träning. Hemma gick det som regel att få henne till att apportera, även om det hänt att Jörgen själv fick lov att kasta sig i vattnet för att hjälpa till på traven, tilltränarkollegernas stora förnöjelse, förstås. Men på jaktproven visste hunden alltid att hon var utom räckhåll för alltför intensiv övertalning, så då blev det apportering bara när det passade henne. Nåväl, även dessa problem har med tiden kunnat lösas, och när Rita ochJörgen haft god hjälp av att de parallellt med jaktproven tävlat i lydnadsdressyr.

” Intresset för hundar delas av alla i familjen” betonar Jörgen. - ” Rita har varit med på gott som samtliga jaktprov, och både hon och pojkarna hjälper ofta till med träningar.”

Paret Sandberg hjälps också åt med att sköta den verkstad som Jörgen övertagit från sin far, och de har ofta hundarna med sig om dagarna.
När jag avslutningsvis ber Jörgen att ta fram några viktiga komponenter i sin träning och jakt med spaniels, trycker han på att det värdefulla i att man vid jakt är väl förtrogen med bytesdjurens beteende. Han har själv jagat sedan pojkåren och har nu regelmässigt med sig sin 11-årige son Jonas ut på jakt och träningspass. Jakt med spaniels kräver en i det närmaste perfekt lydnad på hunden, om man vill nå resultat provmässigt. Därför kombinerar de jaktträningen med ren lydnadsdressyr, och deras äldsta cockrar är båda lydnadschampions.
Dessutom låter de valpen eller unghunden följa med den erfarna hunden ut i marken och unghunden lär sig då snart automatiskt att sitta,att komma in och att söka inne i tätningarna. ” I mitt sätt att träna hundarna eftersträvar jag att noga inpränta vem som är flockens ledare.” säger Jörgen. – ” Jag anser också att man skall ställa stora krav på sina hundar, och jag försöker alltid att göra detta på ett sätt, att hundarna upplever det som något positivt. Dessutom tar jag med alla hundarna på träningspassen och kan där igenom utnyttja deras inbördes konkurrens i träningen. Och det är verkligen en härlig känsla att få gå med två lösa cocker spaniels under full kontroll vid t ex. andjakt och stötta upp flock efter flock till de utplacerade skyttarna.”

” Det är synd, bara, att vi är så få som deltar på spanielproven,” – hälsar till slut Rita och Jörgen Sandberg som gärna ser att de får hjälp av fler cockerägare i den spännande matchen mot springrarna.

Apportören instämmer och önskar lycka till i fortsättningen.

Jörgen Sandberg och cockrar, 1982

Rita Sandberg och cockrar, 1982